Det ordspråket, som jag hittade på en blogg skrivet på latin för en dryg vecka sedan fick mig just till det som det var skapat för att göra - att tänka. "Lever jag eller andas jag bara? Det är klart att jag lever", tänkte jag, man gör ju faktiskt val exakt hela tiden, val som jag bestämmer över alldeles själv. Men jag tänkte vidare. Man lever ju bara en gång, och du har inte en aning när den tiden är över. Vissa ser detta som en anledning till att testa allt, att ta varje chans man får till att göra något dumdristigt och kortskitigt bara för att den kan. Andra ser det som en anledning till att sitta inne med en hjälm på huvudet, att inte göra någonting eftersom att det kan hända något som den inte tog med i sin kalkyl. 

Vad jag ser det som har jag svårt att sätta fingret på. För jag vill inte se varje dag som min sista, men jag tänker inte se den som en i en lång, lång rad av andra, ordnade, tillplattade och uppställda i någon bokhylla. Jag vill få varje dag att räknas bara, känna att jag gjort något vettigt av den när jag går och lägger mig på kvällen. Jag vill verkligen det, och för detta behövs lite initiativ från min sida, som jag måste säga att jag har bara genom att skriva detta åsiktsinlägg!

Förra veckan hände det en sak i skolan som jag blev förbannad på. Jag lät det vara i ett par dagar för att se om det skulle rinna av, men jag har bara insett att jag faktiskt blivit felbehandlad av en lärare. Därför tänker jag åtminstone försöka skriva en insändare till Nerikes Allehanda och tala om det. Jag tänker inte nämna namn eller skolämne som det gäller, men jag tänker nämna att läraren i fråga har gjort fel.

Detta ser jag som att lever, jag andas inte bara.