Igår fick jag tillbaka min utredande uppsats om svarta hål efter att min svenskalärare hade rättat den. Det enda som stod i den var ett "Bra" och sedan ett A i en cirkel på sista sidan. Kändes bra, jävligt bra till och med. Mitt första A. Så jag kanske har chans till en sådan fin bokstav i slutbetyg också, vem vet. Även om varenda kotte i klassen skulle få A på uppsatsen så skulle det kännas bra, mitt sjävlförtroende få sig en liten knuff. 

 

Idag fick jag tillbaka något annat, ett kemiprov jag skrev för några veckor sedan. Det kändes inte speciellt bra på det men jag visste åtminståne att hela första sidan på provet var rätt. Det var den också, men inte resten. E-gränsen (godkänt-gränsen) låg på 12 poäng. På framsidan av mitt prov stod det 10 i röda siffror. Blev genast tvungen att fråga om det verkligen var totalpoängen eller endast poängen för den sidan. Fick till svar att det var totalpoängen. När poletten föll ner gjorde också orden "jag är inte godkänd" ut min mun. Och så kom det lite tårar, så som den barnrumpa jag faktiskt är sprang jag ut till toaletten för att smälta det hela. 

Jag har ALDRIG i hela mitt liv blivit underkänd i något, inte ens tyska-hmmvetet alltså. Vilken chock. Jag trodde inte detta om mig själv. Jag kommer få komplettera och jag kan få allt mellan E och C på kursen. (Andra betyg kan jag glömma).

 

Det är synd, men resultat är viktigt för mig. När jag ska vidare till universitetet skiter de fullständigt i vem jag är eller vad jag är intresserad av. De ser mina betyg, och jag har inte rätt poäng kommer jag inte in på det jag vill. Och jag VILL någonstanns, det är därför jag läser natur. Jag tycker inte att det är fel att bli städerska eller mattant, men det är inget för mig bara.